Kommer inte riktigt ihåg när vi gick upp nästa morgon, tidigt var det iallafall!
Frukost först.. och tror ni inte självaste Peter Jhide äter frukost samtidigt, haha!
Go snubbe det där tycket jag.

Sen gick vi till platsen där allt skulle hållas.
Låååång kö, men jag visste ändå vad jag hade gett mig in i.
Hmm.. 10 timmars köande ute & sen när jag kom in fick jag vänta i 4 timmar till.
Jobbigaste tiden var ändå där inne.. man hade fått sin nummerlapp och man såg fler och fler komma ut med glada & ledsna miner.. faan tänkte jag.
Jag tryckte ner mig riktigt ordentligt ett tag, "jag är inte alls bra, vad gör jag här?"
Men tillslut så fick jag upp självkänslan lite.
Hade även hunnit hälsa på Jhide innan jag gick in, haha.

Det var snart min tur.. shit!
Jag & fyra tjejer till skulle gå in samtidigt.. alla var så otroligt duktiga, en av dom hade körat åt kända artister och hade precis gått ur sin Artist utbildning på gymnasiet.
& det var bara hon av oss alla som gick vidare.
När jag hade sjungit sa dom att det var bra, dom fick inte säga så mycket mer än så till någon av oss.

Att jag inte gick vidare kom verkligen inte som en chock för mig.
Jag visste ju att jag inte var bra nog, men detta fick ändå inte trycka ner mig.
När jag gick ur rummet och mötte pappa bland folkmassan & kameror så bröt jag bara ihop..
I den stunden tänkte jag att min dröm aldrig skulle gå i uppfyllelse, alltså att en dag bli artist.